Allt är OK…fast inte alls…

Hej på er!

Tyvärr har jag inget särskilt skoj att blogga om för tillfället och jag funderade mycket om jag överhuvudtaget skulle skriva något inlägg. Jag tycker inte om att vara tråkig och gnällig, men jag bestämde ju redan från starten att den här bloggen ska baseras på sanning och verkligheten som jag ser och upplever den och reflektera mitt liv som det faktiskt ser ut, good or bad……..so here we go…

Bortsett från mina många hälsoproblem har jag även privata saker att reda upp, problem som jag inte tänker gå in på närmare här, men som påverkar mig väldigt mycket mentalt. Jag kommer därför endast att prata om effekterna av problemen, inte själva problembilden om det är okej?

Det är svårt att förklara, men detta är något jag bär med mig som en tung ryggsäck varje vaken sekund, och det enda som kan distrahera mig från alla jobbiga tankar är jobbet eftersom jag måste vara helt koncentrerad där. Jag kan också koppla bort det lite när jag bloggar eller på annat sätt interagerar viralt, men resten av tiden, förutom när jag sover, snurrar problemen konstant runt i skallen i väntan på en lösning…

Det tär på mig något fruktansvärt, men jag försöker att inte visa det utåt. Ni vet det där med att sätta på sig en leende mask, men under masken trillar tårarna….Nu håller masken på att sakta spricka och pressen och stressen gör att min hjärna inte funkar normalt, och när stressen ibland blir för stark stänger den stackars geléklumpen ner totalt.

Jag har ett jobb som kräver att man klarar att hålla många bollar i luften samtidigt, men just nu är jag inte världens bästa jonglör om man säger så. Att ändå fixa jobbet hyfsat bra tar så himla mycket energi och gör mig totalt utpumpad om kvällarna.

I morgon åker jag till ögonkliniken för efterkontroll av mitt öga efter senaste operationen, och på torsdag bär det av till Ramsele och min ordinarie arbetsplats där jag ska hålla en handledarutbildning. Sundsvallsresan i morgon på sammanlagt 25 mil blir ingen optimal förberedelse för en intensiv och komprimerad heldagsutbildning inklusive 15 mils pendlingssträcka. Min kropp kommer att protestera och manifestera i vansinnig värk, och gissa om jag är orolig för att min hopplösa hjärna kommer att punktstrejka eller koppla ifrån totalt mitt i undervisningen…..

Usch då, det här blev ett deprimerande inlägg…fl’åt…men ibland är behovet att ventilera större än hänsynen till eventuella läsare. Förhoppningsvis blir nästa inlägg lite roligare….om allt går bra….

Kram / Marianne

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s