Tankar kring helger och rehab…

Hej sötrumpor!

Hoppas ni mår finemang! Här kommer ett längre inlägg om några saker som jag funderat över den sista tiden…

Samtidigt som det är jätteskönt med helg, gör det mig både ledsen och förbannad att jag numera ser veckorna som enbart en transportsträcka mellan helgerna, men så är det faktiskt när man kämpar både fysiskt och psykiskt för att orka med det nödvändigaste, d.v.s. arbete och löpande måsten. Det känns som om tiden bara helt meningslöst rusar förbi, och det blir alltmer frustrerande och skrämmande ju äldre man blir. På den tiden man var frisk (herregud så länge sedan det känns) var helgerna inte lika märkvärdiga och efterlängtade, man tyckte bara de var toppen med lite extra tid för allt man ville göra eller för det man inte hunnit med under veckorna eftersom även veckodagarna på den tiden användes till mer än arbete, t.ex. fritidsaktiviteter, hobbies och socialt liv…eller att träna..

Det finns de som undrar, och ibland ifrågasätter varför jag, särskilt med mina besvär, inte går på badhuset och simmar eller utnyttjar deras gym. Och yeey..det skulle ju vara toppen…om jag bara hade orken till det. Grejen är att de som undrar, d.v.s. de som själva gör detta och talar om hur det ger dem både energi och välmående, har hela dagarna lediga till att både planera in, och ha tid och ork att utföra dessa sim- eller gymbesök, d.v.s. de jobbar inte hela dagarna.

Jag skulle vara överlycklig om jag kunde avsätta åtminstone en dag eller kväll i veckan till detta eftersom jag vet vilken energikick man får, men när man jobbar hela dagarna och kommer hem både fysiskt och psykiskt slut, och när man är så stel och värkbruten att man knappt får av sig ytterkläder och skor själv, är kanske inte ”Släng i dig en banansmoothie, packa träningstrunken och dra iväg till gymmet” den första tanken man har i skallen precis….Nope, I don’t think so….och det är just därför jag försöker komma igång med nån typ av slowstart-träning här hemma så jag till slut kan uppbringa den överskotts-energi som krävs för att ta nästa steg. Nu har jag en deltidssjukskrivning igen, visserligen bara 25 %, men det ger ändå bättre förutsättningar att få tid och ork över till hemmaträning.

Även läkarna är duktiga med att ordinera en att gå på gym eller badhus, men ingen som inte upplevt problematiken själv, inte ens en skicklig läkare, kan sätta sig in i hur sjukdomen/sjukdomarna kan påverka och hindra en från att följa dessa ordinationer. Det värsta är att man ofta blir betraktad med skepsis om man nu inte kan göra det.

Allt förknippat med sjukdom och rehabilitering är individuellt anser jag. Det som funkar för dig kanske inte alls funkar för någon annan, och detta är mycket mer komplicerat hos någon med flera olika diagnoser. Det viktigaste är motivationen, har man ingen motivation funkar ingenting. Så länge man är motiverad och gör någonting, vad tusan som helst, och sätter upp delmål mot en slutlig målbild är man en vinnare. Och det finns ingen deadline, allt måste få ta sin egen tid…Går man för hårt fram finns risken för enormt smärtsamma bakslag som gör att man helt tappar motivationen, och då är slaget verkligen förlorat.

Sådärja, nu har jag fått ur mig de här tankarna också. Hoppas ni orkade läsa..

Nu ska jag klä på mig och ta en promenad runt byn, och ikväll har jag en date med Gummi-Gunnar…han den långe, tyste, töjbare tränings-kompisen ni vet… 😜

Sköt om er så hörs vi snart igen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s