Oro eller depression?


Vad definierar egentligen en depression?

Man tycker att det bör vara svårt för en läkare att omedelbart diagnostisera en patient som uppvisar någon form av oro eller ångest som depressiv, och lika svårt för patienten att förlika sig med en definitiv depressionsdiagnos. För visst har begreppet en negativ klang i den mening att omvärlden tittar lite konstigt och med viss rädsla på en om man talar om att man är kliniskt deprimerad? Anledningen att jag tar upp detta är min egen erfarenhet, i och för sig en relativt kort och ytlig sådan, men det har ändå fått mig att fundera…

Som jag tidigare berättat drabbades jag av en depression p.g.a. mina ökade hälsoproblem, mest av att de kom i tät följd. Diagnosen fastställdes av min husläkare baserat på ett tvåsidigt frågeformulär med fleralternativsfrågor. Jag fick alltså diagnosen depression för att jag bl.a. kryssat i att jag har sömnsvårigheter samt att jag tappat lusten för mina intressen och sociala liv. Jo jag har svårt att sova, men orsaken är konstant och vansinnig värk i ben, fötter, rygg, axlar, armar, händer och fingrar. Och visst, jag har ingen lust för det jag egentligen vill göra, som t.ex. handarbete, trädgårdskötsel m.m. av samma orsak och eftersom jag har svårt att använda mina händer och fingrar. Och jag orkar inte med några sociala aktiviteter eller gå ut och roa mig eftersom kombinationen sömnsvårigheter, värk och mediciner gör mig vansinnigt trött. Jag är helt enkelt konstant utmattad. Allt detta behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Är det för enkelt att bli klassad som deprimerad, gör läkarna bara det lätt för sig?

Min depression bestod enligt min egen åsikt av en enorm oro och stress inför framtiden som medförde en hel massa frågor. Kommer min RA att försämras? I vilken takt? Hur kommer mina övriga diagnoser att påverkas? Hur kommer jag att klara mitt arbete? Kommer jag att kunna fortsätta jobba heltid eller överhuvudtaget? Är mina fot- och benproblem kopplade till min diabetes? Hur allvarligt är det? Kommer jag att bli rullstolsburen? Kanske i framtiden bli tvungen till amputation?

Ja, ni förstår kanske hur de negativa tankarna tog över och oavbrutet cirkulerade runt i skallen….visst, jag var ganska deppig ett tag, men det var aldrig fråga om någon ångest. Att hamna i negativt tänkande eller i en lätt depression kan, om man så vill, tillskrivas min sjukdomsbild. Alla är vi väl mer eller mindre deppiga ibland, eller mycket oroliga över något, är inte det ganska normalt och mänskligt?

Tro nu inte att jag vill nedvärdera eller förringa de människor som lider av svår klinisk depression. Eller att jag på något vis skäms över att min läkare gav mig diagnosen. Jag är starkare än så. Jag accepterar min depression som en del i min komplexa sjukdomsbild, ibland är den starkare och ibland rör det sig om normal oro.

Jag tycker bara det är intressant med definitioner och av själva ämnet. Det talas för lite om detta tillstånd, det har alltid varit för mycket tassande på tå och hysch-hysch kring psykisk ohälsa, och det behöver vi ändra på…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s