Att inte ta för givet…

Hej solstrålar!

Hoppas ni har en riktigt skön och lat söndag för i morgon är det dags att ta tag i en sprillans ny vecka igen, som förmodligen innehåller mycket av ”the same procedures as every week”…

Jag såg den här illustrationen på Twitter häromdagen och kunde inte låta bli att fundera lite över hur mycket de enklaste och vanligaste sakerna man gör dagligen påverkas av kronisk smärta. Saker som andra tar för givet och som man själv inte tänkte mycket på en gång i tiden…

Jag tänker också på hur svårt det kan vara för människor runt omkring en att förstå hur besvärligt, smärtsamt och tidsödande vissa saker är, saker som är väldigt simpla för alla som är besvärsfria..

Enkla, vardagliga saker som t.ex. att dammsuga, duscha, åka för att handla och laga mat förvandlas till små projekt med sina alldeles egna tidsplaner och upplägg. T.o.m. att gå och lägga sig på kvällen blir till ett miniprojekt vid de tillfällen då man är som mest stel och har som mest ont, för att inte tala om att ta sig upp på morgonen. Varje morgon innebär dessutom ett antal återkommande delprojekt när man lyckats ta sig ur sängen; morgontoalett + makeup, påklädning, kaffe/frukost/medicinintag, ta sig till jobbet. För mig tar detta minimum 2 timmar inklusive små vilopauser, och då har jag en ”bra” morgon. En dålig morgon kan vara betydligt mer tidskrävande. Detta är för mig personligen den smärtsammaste perioden under hela dagen.

Ibland önskar man att folk kunde förstå varför man inte orkar vara social eller att det tar frustrerande lång tid för minsta lilla aktivitet man försöker göra. Ofta orsakar det irritation hos omgivningen och jag har många vänskapsband som brustit genom åren p.g.a. att jag inte orkat hänga med på allt. De flesta vänner jag har kvar är de som själva har råkat ur för någon diagnos och som av egen erfarenhet verkligen förstår hur frustrerande det är att sällan kunna delta eller engagera sig socialt, och hur man måste prioritera och disponera sin energi på de mest primära sakerna som t.ex. hushåll, jobb och rehabilitering.

Som sammanfattning kan jag konstatera att en av de ledsammaste och jobbigaste ”biverkningarna” av kroniska och smärtrelaterade sjukdomstillstånd är den ofrivilliga isolationen, alltså att bli isolerad och ensam mot sin vilja…

Kramen 💜

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s