Sjuk eller Lat….

Hej solrosor!

Jag hoppas att ni har en bra sommar även om vädret inte varit det bästa så här långt, men vänta bara, snart är min semester slut och då kommer det riktigt fina sommarvädret…haha….

Vi som har en kronisk sjukdom har ibland lite svårt att ta oss ut och njuta av sommaren, men det finns tyvärr de som har större problem än detta….

Jag tänker mycket på hur långtidssjuka och funktionshindrade behandlas av samhället idag. Själv har jag fortfarande turen att kunna jobba trots min multidiagnos. Jag arbetar heltid men betalar ett högt pris, jag måste utnyttja all ledig tid till återhämtning.

Jag tänker på alla de som inget hellre vill är att kunna jobba och försörja sig själva, som enligt alla sjukvårdsinstanser saknar arbetsförmåga av olika grad men som FK och AF, d.v.s. staten, ses som arbetsdugliga och behandlas som arbetsskygga, bidragskrävande latmaskar när de hävdar att de inte klarar ett reguljärt arbete eller något arbete överhuvudtaget. Berörda läkare måste känna sig rätt så värdelösa när deras professionalism ifrågasätts av Försäkringskassans beslutsfattare.

En sjuk människa som behöver all kraft för att bekämpa sin sjukdom orkar inte kämpa mot misstron som genomsyrar alla inblandade instanser. Ingen sjukdomsbild eller levnadssituation är den andra lik, men alla buntas ihop i FKs mall för latmaskar och inbillningssjuka. Statistik är viktigare än människors vardagsliv.

Jag är ju en obotlig optimist och tjurskalle och vägrar se mig själv i en situation där jag inte kan jobba, men begravt långt därbak i hjärnan finns naturligtvis insikten om att det när som helst kan hända även mig. Anledningen till att jag grävt ner den tanken så djupt jag kan är att det skulle vara mentalt förödande för mig att inte kunna jobba överhuvudtaget.

Jag känner med dem som fråntagits sitt arbetsliv och sitt sociala liv p.g.a. sjukdom, vare sig det handlar om själ, psyke eller kroppsligen, och jag beundrar dem för deras dagliga kamp och deras osynliga styrka. Samtidigt avskyr jag hur AF och FK, d.v.s. staten behandlar dem, och jag har själv erfarenheter av detta.

Arbete har blivit det främsta ledordet i svensk politik oavsett partifärg samtidigt som medborgarnas hälsa och rehabilitering sedan länge satts på undantag. Det har nästan blivit en tävling om att försämra sjukförsäkring och annat och försvåra livet för oss som drabbats av sjukdom, genom att använda för samhället så optimistiska beräkningar och visa upp så fin statistik som möjligt för att släta över det faktum att man med sina tuffare villkor skickar människor djupare ner i sjukdom och hopplöshet, ibland ända in i döden.

För människor med kroniska eller svårbehandlade sjukdomar är stöd och hjälp samt individuella strategier för att förbättra sin hälsa nyckeln till arbete. Att ständigt behöva kämpa mot misstro och oroa sig för det ekonomiska hjälper inte ett eventuellt tillfrisknande ett jäkla dugg!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s