Upp till kamp emot (känslo)kvalen

Nä, jag tanker inte prata om 1:a maj, demonstrationståg, politik eller annat idag förutom att det i grunden och grovt förenklat handlar om “Tillsammans” eller “Var och en för sig själv” och att jag själv stödjer det första alternativet alla dagar i veckan.

Det blir något helt annat för idag vaknade jag med en väldigt konstig känsla, eller känslor rättare sagt. Två starka och helt motsatta känslotillstånd i total konflikt, nämligen hopplöshet och kämpaglöd. Hjärnkaos är bara förnamnet….

Det kanske kan tyckas pretentiöst att tala om sig själv en så’n här dag som präglas av gemenskap, men det här är faktiskt en väldigt egocentrisk och personlig blogg och man väljer själv att läsa den eller inte. Så åter till Moi…

Hopplöshetskänslan bottnar dels i privata angelägenheter och dels i mitt hälsoläge och kämpaglöden kommer antagligen från ryggraden; att aldrig ge upp, att det alltid finns en lösning på alla problem det gäller bara att hitta den, och att ge upp är fegt och aldrig en lösning.

Kampandan kan även ha med årstiden att göra. Att våren kommit och allt i naturen kommer igång och börjar leva igen. Det ger känslan av omstart och ett oskrivet blad att börja fylla med nya mål och prestationer. En positiv och bra känsla som ger lite råg i ryggen och en dos jävlaranamma på andra ställen..haha…

Så idag försöker jag att knuffa hopplösheten till ett mörkt hörn längst in i medvetandet och satsa fullt ut på kamp och glöd, det går sådär just nu men jag tror faktiskt att glöden är den mest uthålliga i den här typen av mental dragkamp.

För övrigt ska jag förbereda några lunchlådor m.m. under dagen, för ikväll åker jag upp till min lilla övernattningslya i Ramsele för ett par dagars jobb, och redan nästa vecka är det kortvecka igen, Flygarda’n  ni vet.

Ingen ordning på nån’ting hörrni….Vi hörs….

Puss 💋

Annonser

Islossning….

Kikar in som hastigast för en något fuktig uppdatering….

Våren kommer och med den snösmältningen. I helgen märkte jag att det var stopp i avloppet och samtidigt började smältvatten komma upp i källaren underifrån. Till slut stod vedpannan till hälften under vatten och det var bara att börja ösa och springa ut och in med hinkar eftersom det var stört omöjligt att få tag i en länspump under helgen.

I förrgår (måndag) fick vi så äntligen tag i en pump + en slambil som försökte få upp avloppet. Det visade sig att röret satt igen p.g.a. en jättelång ispropp som visade sig vara jobbig att få bort. Länspumpen gick hela måndagen och på tisdag förmiddag fick de äntligen loss isproppen. Halleluja! Men gissa hur kul det ser ut i källarvåningen av all blöta och allt springande ut och in med hinkar och av ”slamgubbar”….det är blött, sotigt och lerigt överallt och jycken springer glatt upp och ner och fram och tillbaka i huset med kladdiga tassar och fattar ingenting men tycker allt är jättespännande….

Jag har varit tvungen att stanna hemma från jobbet men hade planerat att åka upp till arbetsorten så fort allt lugnat ner sig lite, men vad händer då? Jo, centrallåset på bilen går i baklås och endast framdörren går att öppna! WTF!! eller Va’ faaaan på ren svenska! Hur kan man inte kombinera ett automatiskt lås med ett vanligt lås när man tillverkar en bil så att det går att öppna med nyckel när automatiken lägger av!?!

Jag veckopendlar ju till jobbet och jycken måste tyvärr åka med i sin hundbur när jag blir skjutsad, han kan absolut inte vara ensam hemma i flera timmar, så är det bara. Dessutom behöver jag ju packa in mig själv och väskorna också. Har ringt typ alla bilfirmor och verkstäder runtomkring men alla har fullbokat, bl.a. av alla däckbyten…..

Så till sist undrar jag stilla….Hur jäkla mycket otur kan man ha på en och samma gång!?

Bara något less ju….

Hade det bara varit mer snö kvar därute så hade jag gått och grävt ner mig omedelbums…..

Over & Out

Släpp fångarna loss det är… jubileum!

Nu är det officiellt vår, och trots snödrivorna (som visserligen sakta krymper) kan jag delvis hålla med när jag ser vattnet som samlas i oceanstora pölar och klafsig gegga och lervälling som breder ut sig i min väg. Solens värme gör också sitt till för att ge mig den där vårkänslan liksom fågelkvittret och den där speciella vårdoften av förut nämnda geggamoja blandat med de små hundrelaterade bruna högarna som nu tittar fram längs vägkanterna.

Just nu är jag i enormt behov av de positiva känslor våren ger. Jag känner hur alla mina olika problem liksom omringar mig från alla håll, tränger sig närmre, tornar upp sig precis framför ansiktet på mig och inkräktar på, och hämmar min syretillförsel. Jag får hjärtklappning och kan knappt andas….

Det är tur att jag har ett jobb som kräver koncentration och engagemang. Det gör att jag kan koppla bort den här otäcka ångesten under arbetsdagen åtminstone, kvällarna ska vi inte tala om….

I veckan inföll ett jubileum som självklart skulle firas.

Min arbetsgivare, Riksarkivet, fyllde jämnt kan man säga, hela 400 år (and still going strong btw). Festligheterna hölls i hufvudstaden på torsdagen med prominenta gäster och föreläsare. Kung Carl XI Gustaf, kronprinsessan Victoria, kultur -och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke m.fl. Talen handlade bl.a. om vikten av arkiv både i kulturarvshänseende och som sanningskällor (apropå att alternativa sanningar f.n. står som spön i backen och utgör ett hot mot demokratin). Dessutom talade en av de personer jag beundrar väldigt mycket, Hédi Fried, 94 år ung och förintelseöverlevare (för övrigt den enda som talade helt utan ”fusklapp”, direkt ur hjärta och huvud).

Ett par anställda från respektive landsarkiv och övriga avdelningar var också inbjudna att delta på plats, och hos oss hade en lottdragning genomförts för att utse dessa personer. Resten av oss firade på arbetsplatsen med finfin lunch, tårta och diverse tilltugg medan begivenheterna i hufvudstaden streamades direkt till oss via storbildsskärm. En annorlunda, festlig och trevlig torsdagseftermiddag blev det i alla fall. Tack SVAR i Ramsele och vår ”festkommitté” som arrangerade detta!

För övrigt och slutligen önskar jag hela vida världen en trevlig helg!

Grötläge…

Jag är för närvarande inne i en period av blaha….vet inte riktigt hur jag ska förklara tillståndet men allt i min tillvaro verkar stå still, fastkletat i nå’n sorts överkokt, klibbig, grå och trist gröt medan livet rusar fram i full fart strax bredvid.

Orken och engagemanget finns liksom inte där. Mina diagnoser bråkar ständigt nuförtiden och jag får inte tillräckligt med sömn. Jag försöker glädjas med den försiktigt insmygande våren (även om snödrivorna fortfarande är meterhöga) och jag kämpar på med positivt tänkande…..det går sådär….

Jobbet går däremot fantastiskt bra, som på räls kan man säga, en så’n där ny fin räls för höghastighetståg. Jag får mycket gjort på kort tid med mycket få misstag vilket är nödvändigt när det för tillfället saknas kollegor. Så heja mig!….på den fronten i allafall…

Jag har ingen aning om hur jag ska komma ur den här energidränerande gröten, men det är väl som allting annat, man får härda ut. Det vänder väl nå’n gång förhoppningsvis. Det värsta är att jag av erfarenhet vet att det lätt kan tippa över i depression, och tyvärr märker man det inte själv, det är det som är det läskiga.

Men under tiden lyser vårsolen från en allt blåare himmel, takrasen står som spön i backen och fossingarna är konstant blöta efter att ha traskat omkring i snösörja och vadat genom smältvattenpölar stora som Vänern.

Hoppas era vårupplevelser ger ett bättre intryck…och ett bättre humör…..

Vi hörs….Puss 💋