En dans på rosor…

Vi har ramlat in i oktober och det har regnat i fyra dagar nu. Ska det va’ så här…VA..VA..VA?! Nä, det ska ju vara fina, soliga och färggranna dagar med kyligt frisk och krispig luft, inte grådisigt regnande på tvärsan och kladdigt lerklafs under tassarna…

Förkyld har jag blivit också, inte för att jag haft näsan utanför dörren och råkat bli kall särskilt ofta, men det är ju den här tiden när precis alla går omkring med röda ögon och snörvlar och virusbacillerna flyger omkring som galna kamikazepiloter, så om man jobbar på en arbetsplats full med folk är det ju svårt att undvika att bli nedskjuten förr eller senare.

Förkylning i samband med mina övriga krämpor är ingen dans på rosor precis. Konstigt uttryck förresten, dansa på rosor kan väl inte vara särskilt skönt? Jag menar Aj! Taggarna måste ju stickas som f-n…så då säger jag väl att det ÄR en dans på rosor istället, för ont som f-n har jag ju, plus att blodsockret åker upp och ner utan anledning och blodsockerfallen står som spön i backen. Det är vid de här tillfällena inte lätt att dosera insulinet rätt även om man följer sina ordinarie rutiner när det gäller kost och annat. Och blir man riktigt sjuk tappar man ju ofta matlusten helt och då är det desto viktigare att komma ihåg att dosera efter hur mycket man fått i sig. Inte så lätt när man har dåligt minne i vanliga fall och dessutom är febrig, trött och yr i bollen.

Fast jag blir väldigt sällan sjuk på det sättet, alltså sängliggandes med feber. Jag går omkring halvsnorig och eländig i flera veckor istället. Skulle föredra att bli liggande i tre dagar eller nåt och sedan kliva upp frisk och kry. Det är slitsamt att vara halvdålig i flera veckor och ändå försöka få vardagen att fungera normalt. Man blir totalslut och det blir ju inte så mycket lattjolajbans om kvällarna om man säger så, men det är det ju inte i vanliga fall heller….haha….även om man normalt har lite mera ork och energi.

Ja,ja….det är bara att vänta ut regnväder och förkylning och inbilla sig att allt blir bättre så småningom. Positivt tänkande är den absolut viktigaste ”medicinen” för mig just nu, utan den klarar jag mig inte. Sån tur att tillgången är obegränsad och att den är kostnadsfri……

P o K ❤

Annonser

Innan löven trillar av….

Hej på er!

Känner mig hyfsat mör efter en jobbig vecka med lite sömn, mycket värk och troligtvis en begynnande förkylning i kroppen. Det har dessutom varit körigt på jobbet med lite för många järn i elden samtidigt.

Så jag har inte haft någon lust för annat än att chilla i TVsoffan så här långt. Men jag gick i alla fall ut en liten sväng på förmiddagen för att andas lite uppfriskande höstluft och njuta av färgerna innan alla löven trillar av.

Det är många som blir nedstämda av hösten och mörkret som omsluter en allt längre om mornarna och tidigare om kvällarna, men jag blir tvärtom gladare av friskheten och de sprakande färgerna under dagarna och mer tillfreds och avslappnad av vilsamt mörkermys om kvällar och mornar.

Det som är lite negativt är ju den fuktiga kylan som pinar mina värkande leder. Det hjälper inte mycket att bylta på sig extra varmt heller. Men snart byter vi till vinter och torrare kyla och den klarar jag mycket bättre så det är bara att härda ut.

Hoppas att ni har en fin helg så här långt. Vi hörs….

P o K ❤

Nyhetstorka & Förhöjt blodtryck

Det finns ett uttryck som passar perfekt att inleda det här inlägget med: ”Intet nytt under solen”, men jag måste nog revidera det en aning till ”Intet nytt under molnen”, solen har nämligen lyst med sin frånvaro en längre tid nu.

Det betyder att jag inte har ett dugg att förtälja när det gäller händelser i min tillvaro, däremot händer det ju ständigt grejer i huvudet på mig och jag känner att jag måste ta upp någonting som har snurrat fast ordentligt däruppe i kålroten, nämligen: Varför är vi svenskar i allmänhet så jäkla mesiga och flata?!

Jag menar, hur kan vi acceptera att det marscherar omkring grabbar iklädda enhetlig klädsel bestående av kängor, skjortor och slips och bärande märken och fanor med nazistiska symboler. Hur kan vi överhuvudtaget undgå att få flashbacks från 30- och 40-talets Hitler-Tyskland? Jamen, det är väl klart att vi inte accepterar det säger ni, men varför görs det inget åt det då undrar jag? Alla verkar lägga sig platt för de här gänget med kriminella hatare och nazister, både polis, politiker och stora delar av allmänheten.

”Vi har ju yttrandefrihet i det här landet” säger man, jodå, men vi har också en lag om hets mot folkgrupp samt en bindande överenskommelse med FN (vilket vi fått påbackning om mer än en gång om att den inte åtföljs) för att stävja den här typen av rasism och extremism. Så hur långt ska vi dra yttrandefrihetsförsvaret? Ända in i gaskammarkaklet?

Lite drastiskt uttryckt kanske, men usch så arg jag blir. Det är inte riktigt meningen att jag ska brista ut i någon sorts samhällspredikan i den här bloggen, men mitt intresse för ämnet och min oro gör att jag inte kan låta bli att släppa ut en gnutta av det som bildar övertryck i skallen just nu, mestadels p.g.a. NMRs olagliga demo i Göteborg, som så lämpligt går av stapeln samtidigt som bokmässan och Jom Kippur.

En fördel med allt detta är att jag under tiden jag sitter och är förbannad glömmer bort värk, illamående och annat, men samtidigt lär ju blodtrycket stiga en aning så någon typ av hälsopåverkan klarar jag mig inte undan…haha…

Jag hoppas i alla fall att våra makthavare snart får upp ögonen för vad som sakta håller på att hända. Normaliseringen av rasism och högerextremism har pågått länge nu och det är precis det som är det farliga, den gradvisa acceptansen, och när folk börjar vakna till och sluta att rycka på axlarna är det redan för sent. Vi ser det inte bara hända här hemma utan runt om i världen.

Nu ska jag äntligen avsluta min predikan med att önska er en fin avslutning på veckan och en förhoppningsvis trevlig helg om vi inte hörs innan dess.

P o K ❤